Problemet med sorgen är att du inte vet vart du ska lägga den.
Du står där med den brännande och svidande i din hand, för smärtsam att bära inne i kroppen, men omöjlig att bli av med.

Kanske det är så att sorg måste behandlas och bemötas som ett barn, något skört, otröstligt, ömtåligt, som bara behöver bli hållen, älskad, tröstad, sedd?

Vi önskar nog oftast att den som orsakat sorgen ska komma, och vara den som tröstar och håller om. Men det är ju sällan möjligt. Inte heller kan de utanför lindra smärtan. Kvar blir alltså bara du själv, du som står där med den onda sorgen i din hand. Bara du som kan ta in den i famnen, vyssja den, hålla den, lyssna till den, höra och känna allt det onda smärtsamma som den visar. Trösta älska och bejaka, om och om igen tills den stilla somnar i din famn och inte smärtar mer.

Problemet med smärtan är att när den försvinner, kommer tomheten. Och då vill vi fylla tomheten med något. Helst det något som försvann! Och då vaknar sorgen igen och smärtan är tillbaka. Du får börja om i sorgens evighetscykel, tills den dag du lyckats fylla tomheten med dig själv, tills den dag du förstår att du är ditt eget lilla barn som sörjer allt du mist, tills den dag du har förstått att du är värd, att du är kärlek, att du är älskvärd – värd att älskas av dig själv och av andra.

När det som finns kvar, och hela tiden funnits där bakom sorgen blir synligt och kännbart igen. När tacksamheten över det som är och det som var lockar viljan vidare till det som

Först då kommer sorgen inuti att lösas upp för alltid, ingen smärta, bara längtan, saknad, minnen, kärlek och förlåtelse.