Jag har länge velat bestiga ett berg. Framförallt är det Kilimanjaro som lockar. Det ligger i Afrika. Jag såg en film om ett gäng kvinnor som tillsammans tog sig upp. De gick långsamt, ett steg i taget i väldigt lugnt tempo. DET såg svårt ut! Inte själva bergsbestigandet för det var inte så mycket klättring, det fanns stigar och det såg mest ut som att gå på en fin tur. Först i skog och sen i öppet landskap. Men det där långsamma gåendet. Inte riktigt min stil. Jag menar, jag vill ju komma någonstans så jag trampar på i rask takt vare sig jag går, cyklar, springer eller tar mig fram med bil. Kanske därför jag helst kör själv, så jag får hålla min fart.

Den utmaning som från början triggar mig här är alltså takten i vilken man ska ta sig upp.

Jag gillar utmaningar. Jag sysslar med att utmana mig själv mest hela tiden. Det gör jag för att jag vill leva. Jag vill känna glädjen av livet i mig och det har inte varit en självklarhet för mig. Min grundkänsla har varit rädsla. För allt, men framförallt för att vara och göra fel. Min grundkänsla av mig själv i detta liv har från början varit att JAG ÄR FEL. Den är en sanning som har varit väldigt stark. Som har regerat hela mig och mitt system under större delen av mitt liv. Som har gjort att jag satt andra framför mig själv och hellre lyssnat in deras behov än mina egna. Anpassat mig hit och dit. DET är jag bra på. För att ändra det här har jag utmanat mig, gång på gång på gång på gång på gång på gång…. Ett steg i taget. Långsamt. Jag har erövrat mark. Jag har erövrat höjd. Jag har kommit en bit. En ganska bra bit.

Jag kom till och med så långt att jag fick höjdkänsla. Jag fick vyn! Kom ur skogen av mina igenvuxna snår av falska föreställningar, och kunde gå där och se på utsikten av det som egentligen är jag. Som är varje människa. Vackert och njutbart. När jag satt där och vilade och njöt som bäst slängde livet in en ny utmaning, ett nytt moln som täckte utsikten. Livet började skava igen och det var dags att gå vidare. Under en längre tid har jag nu samlat information om mitt mål – vart vill jag, vart ska jag och hur tar jag mig dit?

Jag har samlat ihop det nödvändiga och packat det noga och lätt, skaffat karta kompass och kunskap. Verkligen känt viljan från hjärtat, att nu, NU ska jag till toppen av mig själv, till mitt inre berg där jag ska sitta trygg och njuta, verkligen NJUTA av livet och det fantastiska som är. Jag har känt mig redo länge…

Så i helgen kom mina guider och följeslagare och sa att nu är det dags. Nu går vi! VA? NU? Men jag håller ju på att förbereda mig här nu, kände jag. Är jag verkligen redo att börja gå? NU liksom? Men tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte lever upp till förväntningarna? Mina egna och andras. Tänk om DE får lov att vänta, pausa, vända, på grund av mig… Oj så mycket som kan gå fel. Är det verkligen värt det? Jag har det ju ganska bra här, trots att jag inte ser något av vyn just nu. Men det måste ju gå över. Det vet ju ALLA att molnen skingras efter ett tag.. Tänk om det inte alls är bättre vy och mer njutbart däruppe? Då är det ju bättre att jag stannar här! Eller?

Så låter det inom mig, systemet skriker och jag skakar. Men som den vana utmanare som jag är har jag i verkligheten redan rest mig, snörat på mig kängorna, hängt på mig packningen och står med vandringsstaven i handen. Redo att ta ett steg i taget, göra stigningen långsamt i lugnt tempo så att jag hela tiden har överblick om vart jag ska och så att jag inte ska få höjdsjuka och få lov att vända, pga att jag kör över mig själv och rusar på i ett tempo som är alldeles för snabbt för den stigning jag ska göra. Inom mig själv.

Jag vet att jag kommer nå min egen bergstopp. Jag har ju guider och följeslagare, vägvisare och mig själv. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men jag ska njuta av varje steg. Och när jag är där då ska jag belöna mig med en riktig resa i det fysiska. Då ska jag bestiga Kilimanjaro!

Cecilia Målare