I dag tänker jag på hur glamoröst motstånd känns på film.Oavsett motgång så är det power i den drabbade. Vi VET hur otroligt stark och duktig personen är som står där. mitt i stormen av sitt eget helvete. Oavsett det handlar om mobbing, utanförskap, utsatthet, förlorade kroppsdelar eller förlorade älskade, så ligger det en styrka i filmatiserade motgångar. Och alltid (nästan) blir det bra till slut. Inom 1,5- 2 timmar.
Personen är hjälte i sitt eget liv. Det är fint. Och det är ju också sant – har du tagit dig igenom ditt motstånd förändrat din livssituation så ÄR du en hjälte. Men hur många av oss får till den känslan i vårt eget liv?

Mina motstånd och livsutmaningar känns inte ett dugg glamorösa. Inte ens inspirerande. På sin höjd spännande om jag lyckas ta distans. Inte heller någon av mina kunder tycks uppleva glädje i motstånd, fysiskt eller psykiskt. Men mitt i smeten handlar det mer om omänsklig tyngd och en kamp att komma på rätt köl igen. Mer som att sitta fast i kvicksand eller kräla sig i lera uppför ett gigantiskt berg. Man glider ner ner ner. Och så plötsligt är man uppe, utan att ha reflekterat över det. Resan har varit så lång och stegen blir osynliga, smälter in i nuet, så vi glömmer nästan att vi tagit dem. Ofta har vi redan sett ut nästa motgång och utmaning. Som om ett berg blir ett berg blir ett berg.Sen står vi där och tycker att livet är en enda stor kamp.

Jag tror vi behöver bli mer medvetna om de steg vi faktiskt tar. Stanna upp, känna efter, landa och reflektera. Känna glädjen även om steget är väl så litet, även om känslan är som en svag bris. Heja på dig själv! Tänk, eller ropa; YEA!! POWER! JAG KAN! DET GÅR! Och fira med vad som helst! Kaffe, klapp på axeln, en stund med en vän, en bok. Vad som helst, bara du säger till dig själv: Det här gör jag för att fira att jag lyckats så bra idag!
Tysta rösten som talar om allt du inte gjort och allt du inte uppnått. Jaga bort tankarna på morgondagen och alla tänkbara bakslag som kan och förmodligen kommer. Inse att för att dansa i livet behövs ibland också ett bakåtkliv.Men framförallt att se framstegen.

Idag ska jag fira! Jag ska fira att jag kan få upp handen över huvudet! Vilket jag inte kunnat på snart fyra månader. Det är en seger och ett tecken på att det kommer bli bra! Jag ska fira med att ta barnen på bio, se Ice Age´s nya med utmaningar från universum. Och jag ska vara tacksam att de inte drabbar oss, i alla fall inte så att vi ser det! 😉