Idag pratade jag med min vän. Ytterligare en som fått lov att slå i bromsen igen och bara stanna allting. Helt enkelt för att överleva.

Så många runt omkring mig inklusive jag själv tvingas idag, i vårt samhälle att stanna upp och ändra riktning. Våra kroppar säger nej, slutar fungera blir tomma på energi, drabbas av sjukdom, depression och en mängd oförklarbara känslor och måenden. Otaliga är de som upplever att det inte finns något filter mellan dem själva och det som händer runtomkring dem. Som att allting bara går rätt in i ens system och vrider om något därinne, utan att du själv kan välja eller värja dig.

I det samhälle vi hittills har skapat finns inget utrymme för dessa händelser och känslor. Inom vården finns inte kunskap och förståelse eftersom vi fortfarande stirrar oss blinda på det som ögat kan se, trots att detta nog ligger bortom våra vanliga begrepp.

Jag ser det som att evolutionen håller på att skapa något nytt. Att universum säger STOP! Nu räcker det! Ni kan inte fortsätta köra över varann och er själva, på bekostnad av livet. Det sanna rena livet. Det som vi i vardagen rusar ifrån. Hur många av er som läser detta önskar inte varje dag att ni hade lite mer tid? Tid för barnen, för partnern, för er själva? För vänner och familj, för stillhet och utrymme att känna att man andas mellan allt som ska göras. Att bara få vara? Men alla ”ska vi bara” först. Och sen så smäller det: PANG!! In i det nyrenoverade kaklet, på olika sätt.

När vi väl är där, behöver vi tänka om. Vi behöver börja om. Fundera på hur och vad som är viktigt just för mig själv.Inte låta hjärnan rusa på med attgöraförattduga listan.
För ett tag sen pratade vi på en utbildning om att alla människor har sin unika vibration i universum. Detta innebär att varje gång någon föds hit till Jorden, påverkar den jorden och universum via sin nytillkomna vibration. Och när någon upphör med sin fysiska form förändras universum åter igen. Det betyder alltså att eftersom vi är här, behövs var och en med sin unika vibration för att universum ska fungera samstämmigt. Precis som en cell i varje människas kropp, försvinner eller förändras en cell, förändras cellstrukturen. Kanske inte så att vi märker den direkt, men efter ett tag, och om flera celler förändras…

Om man då leker med tanken att allt hänger ihop, att alla är sammanlänkade som ett nät, att vi är här av ett syfte som vilket ur vibrationens vinkel innebär att vi bara genom att andas gör det vi ska. Tänk dig : Jag står här på jorden och andas. Och det RÄCKER!! Coolt va?! Jag behöver inte göra mer för att universum ska vara nöjd, för att jorden ska cirkulera och livet fungera, än att stå här och andas och vibrera i min unika form. Som ett grässtrå! Typ.
Och hur kul är det på en skala då?? Jojo, jag hör dina tankar. Som människa har vi ju lite mer drivkraft, drömmar och begär än så. Helt klart! Och med rätta. Som människa har vi lite mer att göra här på jorden än ett grässtrå. Men ändå, om vi kan hålla fast i den känslan ett liiiitet tag, tillåta dig att landa i att det räcker med att du är du och att du andas för att uppfylla universums behov av dig. Skön känsla va? Helt plötsligt räcker du till!!
Känns det då inte lite konstigt att titta på alla de krav vi ställer på oss själva och varandra i prestation under en dag? Det kanske skulle gå att lätta på måstebördan en aning?

När vi stressar ur oss själva för att leva efter alla normer och regler som finns där ute, tappar vi oss själva. Vi är långt mycket snabbare på att uppfatta andras eller pliktens behov än våra egna. Våra destruktiva mönster är oftast starkare än de positiva och vi faller längre och längre ifrån vår sanna vibration. Vi kommer i obalans, våra nära kommer i obalans, jorden kommer i obalans och tillslut är universum på väg in i obalans. Bara för att vi har tappat vår sanna vibration. Vi har tappat vem vi innerst inne är. Vi fokuserar mer på vad andra är och gör och värderar dem och oss själva utifrån normer som få kan passera godkända igenom. Och ändå är vi i grund och botten bara en och samma. Med lika värde. Som ett grässtrå, men med liiite högre kapacitet att skapa något här på jorden. Frågan är väl bara om du verkligen skapar det DU vill? Eller om du skapar det du tror att andra vill ha av dig.

Okej, åter till universum som är på väg att tvingas in i obalans av vår massiva felvibration. Tror alla har koll på att universum är något större än vår lilla jord, även om vi gärna vill tro att vi är dess centrum och medelpunkt. Så vad händer då, när ett gäng celler börjar skava i universum? När jorden blir som en cancersvulst som vibrerar helt fel för att skapa den synkronisering allt behöver för att samstämmigt spela universums melodi? Universum slår ju tillbaka! Hej! Stop där! VAD GÖR NI?? Ni skapar obalans här, det funkar inte, ni måste hitta tillbaka till er ursprungsform, till er rena vibration. Annars går vi under.

Tror ni att vi hör? Tror ni att vi lyssnar? Nej, tyvärr är merparten av oss så bortkopplade från oss själva och vår intuition, genom vilken universum kan tala till oss, att vi inte hör. Den måste då gå genom våra celler via våra kroppar för att få oss att titta upp och lyssna. Att börja fundera på vart vi är och vad vi egentligen håller på med, mot oss själva och varandra. Vad vi lär våra barn och tror att de ska må bra av. Inte konstigt att det plötsligt slår stop. Och stop och stop. Tills vi lyssnar, in i oss själva, på oss själva och på universum som susar och vaggar oss fram och åter som ett grässtrå i vinden, Tills vi stillat oss och landat i vår sanna vibration.

Ju fler som stillar sig, hamnar i sitt space och sin vibration desto fler kommer lättare att hitta vägen till spacet och vi kan skapa en värld som vibrerar enligt universum, i compassion – Medveten medmänsklighet och kärlek, till oss själva och varandra.Ur detta kan vi skapa underverk och magi, helt säkert.Utan den stress och utan de prestationskrav vi har idag. I ett lugnt och stilla görande.
Eftersom vi alla hänger samman i nätet, så vill jag tacka dig min vän som fått lov att ”vägga” igen, för att du lyssnar till dig själv. stannar upp ännu en gång och bara ställer dig där i acceptans, kryper ned under täcket och tar en tid av, och bara vibrerar i din sanna form. Tack alla ni som ligger där och inte kan göra annat- Ni hjälper oss alla! Det räcker, ibland, att bara vara ett grässtrå. <3 With Löööv // Cecilia