Det gör ont i hela mig. Kroppen vågar inte riktigt röra sig. Som om den söker väg i något nytt. Som om den håller på att vakna ur en dvala, men inte riktigt vill. Vill inte krypa ur det varma sköna goa. Utanför är det kallt och stelt, svårmanövrerat. Vågar inte riktigt andas. Känner sorgen i bröstet. Tomheten i hjärtat, i hela kroppen. Jag står helt ensam i det nya, med bara mig själv och jag är rädd.
Rädd för att inte tycka om mig, stå ut med mig, vilja vara med mig. Tänk om jag inte gillar  jag? Vad gör jag då?

Osäkert går jag fram, motvilligt, sträcker fram handen i stället för att följa impulsen att springa därifrån. Jag måste våga möta allt det mörka som ligger där runt ljuset, runt kärnan. Jag är rädd när hon tar min hand och kopplar ihop oss, jag med jag.
– Hej, Cecilia. Säger jag och nickar.
Hon ler, – Jag vet , jag har väntat på dig.
Vi står där hand i hand, sida vid sida. Hon med allt sitt mörker, jag med all min rädsla. Jag vet att vi är samma, ändå känns allt så främmande, så skrämmande. Jag vet att allt hennes mörka egentligen är mina rädslor. Kunde jag bara släppa dem vore hon ljus, vore jag ljus, vore vi ett.

Jag vet att det är henne jag nu ska lära känna. Lyssna vad hon vill, anpassa mig efter. Lära mig hur jag skall vara för att hon ska älska mig, jag ska älska mig.
Jag måste lära mig att känna in mig själv. Vårda mig själv, anpassa mig efter mig själv. För att bli älskad och duga- För mig själv! För Cecilia, för henne, för mitt jag som står där och håller min motvilliga hand.
Så enkelt det hade varit att släppa handen, springa därifrån och göra det jag alltid har gjort, som jag är så bra på, som är så tryggt och välbekant. – Att anpassa mig efter andra!

Men det går inte längre. Kroppen säger ifrån, själen säger ifrån, ALLT säger ifrån. Jag har inget val.
Så jag står kvar och håller mig i handen, medans tårarna rinner och tomhet, saknad och ensamhet river i mig. Får det att göra ont, i Hela mig.

Av Cecilia Målare