DAGS ATT SLÄPPA  TAGET!? av Cecilia Målare

En tanke smyger sig på mig:- Det är dags att släppa taget.
Jag känner hur jag flyr in i mörkret, mot sömnen. Tanken är för jobbig.
Jag tar i och skriker in i mörkret: DET ÄR DAGS ATT SLÄPPA TAGET!!

Jag försöker låtsas som ingenting, som om det inte är mig det skriker på.
Jag menar, växa kan man väl göra.. Utan att för den skull behöva lämna delar av sitt gamla liv och mönster? Det är ju liksom det som ändå betyder något? Eller?

Obehaget kryper omkring i mina ådror, om jag släpper taget, lämnar det där jobbet, slänger, rensar och ger bort det där som bara står. Slutar umgås med vänner bara för att vi alltid har gjort det. Säljer huset eller byter partnern, mot mig själv och det som min inre känsla, intuitionen säger att jag ska anamma. Antar mig själv som den viktigaste personen i mitt liv, VAD HÄNDER DÅ???

För de flesta sker inte all denna förändring samtidigt, ibland och för vissa är det så, blir det så. Men alla har vi något att släppa taget om, som vi behöver överge för att komma vidare. Eller som vi behöver byta förhållnings sätt till. I en flyktig tanke kan det kännas skönt, enkelt och till och med självklart. Men när det skall verkställas är det många som upplever att hela situationen är strängt bevakad av armerade vakter. Alla känslor och mönster kämpar för att hålla oss kvar i vårt gamla tyck och tänk. För att inte tala om rädslorna.

Vi kanske inte tror att vi är rädda, för de här rädslorna kommer inte på samma sätt som den direkta rädslan vid hot om skada, överfall och liknande. Nej, denna rädsla är förklädd i ursäkter och undanflykter. Den kan ta sig skepnaden av att skylla på andra, ”det är deras fel”, ”bara de eller den förändrades”. ”Om jag bara fick..” Eller ”Om bara andra kunde förstå.” ”Om jag bara hade tid, ork, pengar..” Ja ursäkterna och förklaringarna är långt fler och de ÄR rädslor. Hade vi inte rädslor i botten, skulle vi ju göra det som ropar längst där inne i oss. Men vi har lärt oss att följa systemet och normen. Inte sticka ut, inte vara annorlunda och skapa obehag för andra. För vad ska de tycka och känna om jag följer mig själv, reser mig upp och blir den jag i sanning är?

Då tar jag ju för mycket plats, och plats ska vi inte ta. Eller? Tänk om alla levde efter att följa sig själva, sitt inre, det sanna i var och en. Då skulle vi få folk som jobbade där de vill med det som ger och inspirerar. Vi skulle älska varandra i våra relationer, våga ge och få respekt och förmodligen leva ut och börja dansa när vi hör den inspirerande musiken flöda.
– ”Ja, men SÅÅÅ kan vi ju inte ha det att alla bara byter och hoppar runt och ska lyssna bara på sig själv, folk skulle ju inte komma till jobbet bara för att de är lite trötta, och man skulle ju byta partners hela tiden, och världen skulle vara full av egos.”

Nej, det är inte den delen av oss jag pratar om, det är den där djupare insikten som ligger och gror och vill fram och visa den sanna människan. Den, där vi möter oss själva på djupet. Där vi intuitivt VET att för att må bra, för att känna att jag Lever mer än överlever, så behöver jag göra detta. Att välja liv istället för vanemönster. Det som kräver mod för att genomföra och som förändrar och stärker i grunden. Det som handlar om ansvar för sig själv och sitt liv, i sin helhet. Det som tvingar dig att möta alla dina sidor och göra val på djupet, och faktiskt manifestera en förändring som sitter djupare än vi dagligen kan se och vistas. Som sen påverkar och inverkar i allt som sker, i alla möten, i alla framträdanden, i alla önskningar. Det som gör att du äntligen på djupet är sann mot dig själv. Att våga följa den inre känslan, intuitionen, och göra det – Släppa taget! Och se vart det bär. För det krävs mod och ansvar för den egna personen. Men baske mig om det inte är värt det! Belöningen vi får är MER. Mer av oss själva på alla plan och i större intensitet och närvaro. Vi skapar liv i livet.

Så jag skriker en gång till in i mörkret, in i skuggorna av ursäkter: VÅGA SLÄPPA TAGET!!!
Och undrar, vad är det DU behöver släppa taget om för att ta del och kliva in i ditt liv?
Jag vet, i mitt liv.

Cecilia Målare